klockan är nära till natt och var tar man vägen? vandrar i mörkret, slår huvudet emot en vägg, kanske tillochmed drar en vals bara för att man kan. jag älskar att se mig. men inte idag. idag gör det bara ont, du är långt borta men dina skrik pulserar fortfarande i mitt blod och skriker på mig inuti mitt huvud. jag vet inte hur länge jag skulle klara av det här om jag inte hade haft dig. men nu har jag dig så jag klarar mig, jag har i mitt huvud och jag har det i mitt sinne. jag kan inte gå en dag utan att höra skriken, utan att höra hjärtklappningarna. jag förstår inte hur en så nära människa kan skada en så mycket, verkligen skada en in på djupet. vi verkar kanske normala, vi drar varje dag över ett leende på läpparna för att allt ska verka OK, men egentligen dör man inombords. Det gör inget nytta till att beklaga sig, det har jag lärt mig. men snart klarar jag inte mer. Jag känner det inom mig hela tiden. jag hör hela tiden fotstegen emot min dörr och jag känner hjärtat slå allt snabbare, emot vad som ska hända nu? inatt är det inget att oroa sig för men du kommer fortfarande alltid hemsöka mina drömmar.

jag älskar dig, men ibland går du över gränserna, över gränserna för att bara vara en människa